Inlägget gjort

Transvänliga komplimanger del 2

Mio bloggar för Oliver & Eva

Hej på er!

Här kommer del två av saker som kan verka som bra saker att säga till en transperson, men som faktiskt inte är helt önskvärda. Har du missat del ett hittar du den HÄR!

 

”Varför vill du operera bort dina bröst, de är ju så fina!”.

Samhället lär oss hela tiden att vår egna kroppar är till för andras skull. Att kroppens främsta syfte är att vara snygg. Men faktum är faktiskt att vi, som jag även i tidigare inlägg tjatat om, äger våra egna kroppar. Att vara trygg i sin könsidentitet handlar såklart inte om att ha kroppsdelar eller ett utseende som andra tycker passar. Hur en människa vill se ut och känner sig bekväm med, är helt enkelt bara upp till den själv, och föreställningar om hur kroppar ”ska” se ut hör inte hemma i år 2015. Att tycka att en person ser bättre ut på ett eller annat sätt är antagligen en mänsklig tanke, men en kan helt enkelt tänka sig att det finns en anledning att vi kan välja att hålla vissa tankar inom oss.

 

”Åh, du är så himla modig som är en öppen transperson!”.

Att leva öppet emot normen kan vara otroligt jobbigt, och det kan såklart behövas pepp ibland. Tanken är god. Problemet är att många transpersoner får höra detta jämt och ständigt, så fort vi träffar nya människor. Och då blir det lätt väldigt alienerande, som om vi konstant går omkring och gör stordåd bara för att vi inte är eller kanske ser ut enligt normen. Och igen, många transpersoner vill bara få leva på våra egna villkor och ha rätten att existera som alla andra. Den enda anledningen till att vi konstant måste berätta vilka vi är, är att vi måste utbilda människor om trans för annars skulle vi inte kunna leva på våra egna villkor. Då blir det väldigt tröttsamt att konstant få höra att en är så himla modig bara för att en finns till.

Det bästa sättet att stötta en normbrytare i dens liv är att vara där för personen. Att upplysa sig själv om transpersoners situation, att lära sig om förtryck och vara lyhörd till vad som inte är okej att säga. Transpersoner är ju mer än bara transpersoner, och vill du bara verbalt stöttande till någon i din närhet finns det säkerligen komplimanger som inte är transrelaterade som är väldigt uppskattade.

 

”Oj, är du transperson? Du ser ju ut som en RIKTIGT man/kvinna!”.

Det här är alltså en kommentar som många transpersoner får höra ganska ofta, och folk tror att de är supersnälla och uppmuntrande. Detta uttalande indikerar dock på att det finns kvinnor och män som inte är kvinnor och män på riktigt, och vem ska bestämma det? Och vad är i så fall en riktig man eller kvinna? Vi lever i en värld där föreställningarna om kön fortfarande är väldigt snäva för många. Här är en del snabba med att ta på sig rollen att döma vad som är på riktigt, och här tänker jag att det är viktigt att försöka sluta med ”vi och dom”-tankarna som många har. En kille är en kille, även om den har transbakgrund.

 

”Jag bryr mig inte om saker som kön”.

Att inte bry sig kan verka vara en schysst sak. Du får vara den du är, liksom. Problemet är att om en inte bryr sig, så lär en sig heller inte om transpersoners situation, och riskerar att enkelt trampa på minorna som gör att en tillslut ändå inte beter sig så bra och säger saker som uppfattas kränkande. Saker som kön, tillsammans med till exempel hudfärg och sexualitet, har människor blivit förtryckta för länge genom världens historia. Det är en samhällsstruktur som en person som lever i ett samhälle inte kommer ifrån, och då är det nästintill omöjligt att undvika fällorna om en inte lär sig något om det. Transpersoner förväntar sig sällan att våra cis-vänner ska bli några större transaktivister, men många av oss uppskattar om du lär dig något om vår situation och hur en behandlar vår normbrytning på ett okej sätt.

 

Att leva utanför könsnormen här i Sverige är såklart jobbigare för vissa än för andra. Hur transpersoner hanterar saker som sägs till oss i välvilja men som är så otroligt fel, är därmed väldigt olika. Vissa blir otroligt arga, medan andra försöker vara lite mer förstående. Ilskan kommer i många fall ur frustrationen att behöva bemöta samma okunskap om och om och om igen. Det bästa tipset jag har på vad som är okej att fråga och säga, är att tänka efter. Hur skulle du själv känna om någon frågade dig det här? Om det fanns något med dig som bara var en del av dig men som andra var väldigt fascinerade av, hur skulle du vilja bli bemött? Den inställningen må låta hemskt klyschig, men jag tycker ändå att det är det enklaste sättet att undvika de värsta icke-komplimangerna.

11178516_10155479295590285_1451715381_n