Inlägget gjort

Intervju: Fridah Jönsson

Fridah Jönsson
I dag inleds vår intervjuserie där vi möter människor som vi ser upp till. Vi kommer tala med konstnärer, författare, aktivister och medmänniskor som alla har gemensamt att de brinner för att förändra sin omvärld. Först ut är skribenten Fridah Jönsson.

 

Hej Fridah! Du är först ut i vår intervjuserie där vi möter fantastiska människor som drar stora och små strån till stacken för en bättre värld – så vilken fråga skulle passa bättre att börja med än: Hur blev du så här bra?

Åh, så fint. Jag läste mycket om feminism redan innan tonåren, fick ”Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad” av Linda Skugge i present när jag var elva och någonstans där började jag se strukturer och skillnader mellan könen som inte var okej. Sedan rullade det bara på och jag började skriva mycket om sådana här saker, på Lunarstorm och senare i min egen blogg och till slut i tidningar!

Fridah Jönsson

Du är krönikör i Metro, skribent för magasinet Frida, du bloggar, du har gett ut en bok och du är skribent för Dalarnas Tidningar. Samtidigt är du engagerad i samhällsdebatten och medverkar i en mängd projekt för jämställdhet. Hur hinner du med allt?

Jag tror att det är så enkelt som att jag helt enkelt inte ser det som ett jobb. Jag vill liksom aldrig sluta prata om sådana här saker, det är därför jag skriver om sådant här på Facebook och pratar om jämställdhet på jobbet och allting, jag har liksom alltid en GENUSRADAR på tror jag! Det är liksom saker som är så viktiga för mig att jag alltid tar upp dem, så jag ser det inte som ett jobb. Även om jag absolut kan bli trött på alla eggheads överallt som inte fattar att det finns strukturer i världen, så blir drivkraften att förändra större, vilket gör att jag fortsätter diskutera.

 

Många utanför din läsarkrets lärde känna dig genom Uppdrag Gransknings dokumentär om näthat. Den delades flitigt i sociala medier och många fick upp ögonen för ett problem de inte visste existerade. Har du känt av någon förändring efter att den sändes?

Absolut! Folk har vanligt extremt snälla och fina och gulliga, jag har fått massor av fina mail från helt vanliga familjefarsor som bara ”jag hade ingen aning om att det var såhär, tack för att ni pratar!” och gamla damer har skrivit att vi är så bra och inte får tystas och sånt. Det är väldigt viktigt och väldigt fint.

Designern Jesper Eriksson blev mycket berörd av näthatsdokumentären och skapade inititiativet Nätkärlek, som spreds som en löpeld på Twitter. Har vi varit för dåliga på att peppa varandra över nätet?

Vi journalister har alltid varit duktiga på att ryggdunka varandra och därför har jag alltid vetat att jag haft ”mitt crew” bakom mig! Men nu har en massa människor utanför medievärlden också börjat hylla varandra och det har det varit stor brist på tidigare.

Du debuterade som krönikör i Metro när du var 16 år och ordet “ung” förekommer ofta i beskrivningarna av dig i andra intervjuer. Känner du att du blir bemött annorlunda för att du ses som ung?

Det är jag, Amy Diamond och Blondinbella, vi blir aldrig äldre än femton i folks ögon. 

Hela tiden. Folk som inte håller med pratar om att jag ”kommer förstå när jag blir äldre” och de som håller med pratar om att jag har ”så rätt fast jag är så ung”. Det är fruktansvärt irriterande för nu är jag ju fan över tjugo, jag är liksom inte en gymnasist som skriver om skolmat längre. Samtidigt kan jag inte fatta vad som var så hemskt med att jag skrev om frågor som rörde unga, för vem skulle annars göra det? Hur många sextonåringar hade 2000 tecken i Sveriges största gratistidning att förvalta hur de vill? Det var ju klart att jag skulle skriva om skolmat om det var det jag tänkte på den veckan, annars stannar de där åsikterna på elevrådsmöten. Folk har problem med att frågor som rör unga tas upp i media, som om det skulle vara något illa. Det är jag, Amy Diamond och Blondinbella, vi blir aldrig äldre än femton i folks ögon.

 

Fridah Jönsson

 

Genom ditt arbete har du blivit en förebild för många unga tjejer och killar – och för oss. Vad skulle du ge för råd till någon som vill skriva och påverka?

Mitt råd är att skriva så mycket man kan, men också ta diskussioner i riktiga livet. Säg till i fikarummet när någon drar sexistiska eller rasistiska skämt, höj rösten och säg ifrån när utseende kommenteras, sluta prata om saker som ”typiskt tjejigt” eller ”typiskt manligt”. Helt enkelt, prata om problemen i vardagen också, mycket och ofta.

Tusen tack för att du tog dig tid, Fridah!

Tack själv!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *